I ljus sommarkavaj äntrar Göran Hägglund, den kanske starkaste eller, åtminstone, mest uppskattade, av veckans talare Almedalens scen.
Mest värt att notera under Göran Hägglunds tal ikväll var kanske att han, sin vana trogen, valde att under en femminutersperiod illustera samtliga sina argument med en enda, och ibland farligt uttänjd, metafor. Vi har tidigare bjudits på spelkort, fotboll och cirkustema och i år välsignades vi med trädgårdsvitsar. Konflikter gödslade och växte så det knakade, Sjöstedt rensade med hammare och skära och Löfven var en trött ordgubbe.
Det har blivit en gimmick att Hägglund alltid kör på humor, men det är så tydligt hur form trumfar funktion i dessa segment. Det är inte bra retorik, och Hägglund kanske borde fråga sig om en strategi som gör att han känner sig tvingad att upprepade gånger be publiken om ursäkt verkligen kan ses som effektiv.
Det talas ofta om det demokratiska i Almedalen, hur alla får samma plats och samma möjlighet. Ett parti per dag och samma förutsättningar för alla. Det blir dock tydligt när Göran Hägglund talar att detta helt enkelt inte är sant. Det är lätt att snacka när man, likt kristdemokraterna, vet att man aldrig, egentligen, behöver stå för att genomföra sina löften. Det är på samma gång svårt att komma med förslag, om man vet att man egentligen är maktlös. Hägglunds strategi är att balansera på denna knivsegg, och släppa flera konkreta förslag, exempelvis svenskt medlemskap i NATO och att idrott och hälsa bör schemaläggas varje dag, men samtidigt formulera dessa förslag i så vaga termer att de verkligen är mer försiktiga förslag än starka krav.
Det är inte en stark företrädare för ett starkt parti vi ser ikväll. Hägglund levererar dock några rejäla kängor åt oppositionens. Hans kritik, självklart efter hans ordvitsmedley räknats bort, består främst i den välkända kritiken av oppositionens splittring. Frågan är dock om en enad röst alltid är bäst, särskilt om man likt kristdemokraterna är den lilla killen som nästan aldrig får höras.
